Dike.blogg.se

Hej där, välkommen till min nya blogg!

 

Jag är ny på det här. Vet inte hur jag skall uttrycka mig för att få gensvar, eller för att kunna dela mina intryck. Så det jag skriver kommer från hjärtat, sen får ni bedöma vilken respons det får.

 

Jag börjar med en presentation av mig själv. Jag kommer att försöka förbli anonym med tanke på vissa av ämnena jag skriver om, och av respekt för mina nära. De ska inte drabbas av mina ibland kontroversiella åsikter, om du inte håller med mig så säg det till mig!

 

Jag är en ensamstående man, 30+ med resande jobb som för mig från södra Skåne till norra Lappland. Jag älskar mitt jobb och vill tro att det jag gör leder till förbättringar för de som påverkas av det.

 

Jag har varit både politiskt och fackligt engagerad i min ungdom, och har efter tiden skapat en egen uppfattning om hur världen fungerar, var vi befinner oss idag och vart vi borde sträva.

 

Jag vill inte placera mig själv i ett politiskt fack längre, jag har lärt mig att vänster/höger idag handlar mer om hur bedragna vi har blivit, eller hur vi blint väljer ett paket efter en ingrediens.

Sverigedemokraterna är ett lysande exempel, men så är även Moderaterna och Vänsterpartiet.

Förstå mig rätt, SD är rasister, och att de väljer att dra i en politisk tabufråga gör dem heder; att de gör det för att smuggla in ett högerextremt paket gör att jag föraktar dem. 

Vänsterpartiet har jämlikhet och lika värde som slagord vilket ger dem heder. De älskar offermentalitet, och står med detta som grund ofta på förtryckarnas sida. Medlen de brukar för att framföra sin politik är avskyvärd ibland.

Det "nya arbetarepartiet" Moderaterna lockade med en extra tusenlapp i lönekuveret, och tar detta från de mest behövande, för att sedan öka andra avgifter till tredubbelt tusenlappen. Vilken arbetare tjänade på det?

 

Jag avskyr och föraktar religion i alla dess former.

Det finns bättre och sämre religioner, men jämfört med alternativet "ingen religion", står de alla sig slätt. Dogma är en av de absolut värsta sakerna som finns, och kan bara jämföras med censur och förmynderi i min personliga lista på dödssynder. Dessa hör ihop, såklart. Dogmer kräver att inte ifrågasättas, använder sig av censur för att ha monopol på idéer, och förmynderi för att förhindra oliktänkande. Att kunna tänka kritiskt om allt, och att öppet få uttrycka och framföra kritik, är enda sättet att föra ett samhälle framåt. De ämnen som är tabubelagda, är alltid de viktigaste att diskutera. Detta är viktigt eftersom en fungerande och välmående demokrati är beroende av en informerad väljarbas.

 

Folk säger ofta att man får tro och tycka vad man vill. Jag instämmer. Detta innebär dock inte att idiotiska idéer och åsikter ska kunna stå oemotsagda, vilket ofta är syftet med att framföra den första kommentaren. Det är där vi brister i dagens samhälle. Vi tror att åsiktsfrihet i sig är ett självändamål, vilket jag inte håller med om. Åsiktsfrihet är en förutsättning för att kunna föra en öppen debatt, och ändamålet med den öppna debatten är att med all tillgänglig information kunna välja mellan diametralt motsatta idéer. Enda sättet att sålla bland salutogent och patogent, är när de ställs emot varandra och jämförs i ett öppet forum. Sållningen är syftet, åsiktsfriheten bara en av förutsättningarna. Att vi inte ser målet utan bara vägen, är en av anledningarna till att vi har så svårt att framhäva det salutogena och fördöma det patogena.

 

Vad gäller tro, så anser jag personligen att man inte "väljer" vad man tror på.  

Man blir, på bra eller dåliga grunder, övertygad om vad som är sant eller ej. Att inskränka eller tabubelägga ämnen försvagar de goda grunderna, och förstärker de dåliga.

Jag skulle aldrig försöka tvinga någon att byta tro eller åsikt, däremot får jag gärna andra att tänka över anledningarna till varför de tror och tycker som de gör. En insikt jag har haft gör gällande att folk blandar ihop sin egenidentitet med det de tror på, och tar ifrågasättande av deras åsikt som ifrågasättande av dem som individer. Onödigt, kontraproduktivt och en av de starkaste anledningarna till att vi måste bli provocerade av oliktänkande, gärna på daglig basis. 

 

Ingen åsikt står över granskning, även om den övertygade oftast verkar tro det. Den som inte klarar av kritik är den som förlorar i trovärdighet; sanningen tål granskning, medan lögnen av nödvändighet skyr densamma.

 

Jag kom av mig lite grann där, jag hoppas att ni kan ursäkta mig med anledning av att detta är mitt första inlägg. Vad jag ville diskutera idag är den svenska modellen, och i förlängningen varför SEKO måste stå på sig i förhandlingarna med Veolia. Jag är lite förundrad över att det går så långt, efter vad jag förstår gör sig Veolia skyldiga till både avalsbrott och lagbrott genom att säga upp alla sina anställda, för att kunna återanställa till sämre villkor. Anställningsformerna är reglerade i både lagar och avtal. På vilken grund tror sig Veolia kunna säga upp de anställda om de är tillsvidareanställda och det inte råder arbetsbrist?

 

Det är inget tvivel om att det är till sämre förhållande de vill återanställa heller, den som säger att det leder till "ökad frihet" för den anställde har inte den blekaste aning om vad en timanställning innebär idag. Det, eller så vet de att de ljuger om detta faktum för att de själva har ett egenintresse av att kunna utnyttja denna modellen för egen vinning om Veolia skulle vinna.

 

Jag förstår inte dagens antifack-attityd. I kommentarerna till de artiklar som skrivs i ämnet blir jag mörkrädd. Solidaritet har blivit ett fult ord idag, och folks egoistiska egenintresse gör att de fattar dåliga beslut av ännu sämre anledningar. Folk påstår att strejk är förlegat och borde avskaffas som fackligt påtryckningsmedel. Gott och väl; föreslå då ett förhandlingsmedel som är lika effektivt eller bättre för att ersätta det först.

Folket är missnöjda för att facket gör "för lite", att ta bort deras enda verktyg för påtryckning utan att ersätta det med något bättre gör dem oförmögna att göra något alls. Är det bättre? Knappast. Snarare är det dödsstöten för den svenska modellen och öppnandet för ett Sverige där vi kan betraktas som mer eller mindre livegna under näringslivets omättliga profithunger.

 

Företagen måste tvingas anpassa sig till medborgarnas rättigheter, inte tvärtom. Trots vad arbetsgivarna hävdar är orättvisa villkor och krav, existerar de fortfarande. Om så är fallet går de bevisligen med vinst. Det är även intressant att de skriver på och kommer överens om en sak i kollektivavtalet, för att i nästa andetag beklaga sig över villkoren i medierna. Att ingå avtal är att godkänna villkoren för båda parter. Att i efterhand inta offerrollen och låtsas ha blivit tvingade är i mina ögon patetiskt; att folk verkar tro deras krokodiltårar är värre.

 

Att gå ur facket för att de inte kunde hjälpa just dig, är som att vilja avskaffa polismyndigheten för att de inte hittade din stulna telefon. Även ett dåligt skydd är bättre än inget skydd alls. 

 

 

Vi måste börja inse att vi trots allt  bor i ett väldigt bra och framgångsrikt land, och framför allt varför vi gör det. För att det ska kunna förbli vad det är måste vi börja hävda vår rätt att behålla den svenska modellen, och istället stärka den för att kunna klara av internationella påtryckningar. Näringslivet kan säga vad de vill om saken, att försämra LAS, göra facken verkningslösa och förkasta den svenska modellen är att ta bort just de saker som gett oss det Sverige vi lever i idag. Det enda vi kan uppnå med de medlen är att försämra Sverige till de länders förhållande vi idag förfasas över.

 

Vi borde gå som föregångare i kampen att lyfta våra grannar till samma eller bättre förhållande än vad vi har, inte försöka konkurrera genom att sänka oss till deras.

 

Jag förstår de ekonomiska drivkrafterna bakom företagen, jag är för fri konkurrens och företags egenbestämmande; men inte på medborgarnas bekostnad. Vi har redan förhandlat bort en stor del av vår frihet till förmån för en säkerhet och trygghet som aldrig verkar infinna sig oavsett hur mycket frihet vi ger bort.